Loved*

“Don’t cry because its over, but smile because it happened.”

Ibland känns det bara så jävla surt när man försöker och försöker och ändå vet att hoppet kanske fanns där.
Det kan gå på bara några sekunder and you're gone. Just nu är det rätt säkert att du är gone, trots allt vi gått igenom. Såklart det känns jobbigt, det skulle vara konstigt ifall det inte skulle kännas jobbigt och annars skulle jag inte sitta och skriva det här. Jag var trött på att uppleva alla dina olika personligheter, om du bara kunde ha stannat dig till en skulle saker och ting varit annorlunda. Med mig var du en helt annan person, men när vi umgicks med andra var du någon helt annan.

Jag klarar inte av att leva ett 'dubbelliv' med dig, jag vill inte det heller. Jag har varit med om så mycket och när jag väl tänker efter är du helt körd i huvudet som håller på sådär. Jag förstår inte vad jag gjorde för fel till att förtjäna det här, eller förtjänar jag det? Vi har varit med om så mycket, så pass mycket att jag just nu kan komma på vad vi varit med om, det finns så mycket att säga. Sista pusselbiten blir aldrig lagd, och det kommer den aldrig att bli heller, inte nu. Förut höll jag hoppet uppe pågrund av dig, jag var lycklig men dag för dag försvinner du mer och mer vilket är jobbigt att inse, för nu idag kan jag inget göra eller rättare sagt inget jag vill göra.

Jag vill bara låta dig försvinna för det enda du orsakat är smärta. Allt vi sagt kanske bara var ord för dig, men det är rättare sagt att allt du sagt bara var ord för dig utan någon mening alls. Allt jag sagt, allt jag gjort har jag alltid menat. Det kan ta sekunder att lära känna någon, vilket det gjorde för oss. Men det kommer ta en evighet att glömma våran vänskap, för det vi hade var något värdefullt, något jag aldrig trodde att jag skulle vilja mista. Det enda som kommer finnas kvar är minnen, trots att jag vill glömma kommer det aldrig gå, and you know why.